Historisk nedmontering av den personliga assistansen.
Antalet personer med statlig assistansersättning har minskat med 18 procent sedan 2015. Samtidigt har Sveriges befolkning vuxit med mer än en halv miljon invånare. Med befolkningsökningen inräknad har andelen personer som beviljats statlig assistansersättning minskat med närmare 25 procent.
Det kan inte betraktas som något annat än en historisk nedmontering av den personliga assistansen, med katastrofala följder för tusentals människor som har förlorat sitt livsviktiga stöd i vardagen.
Men också de drygt 13 000 personer som fortfarande beviljas statlig assistansersättning känner av nedmonteringen.
Sedan 2013 har assistansersättningen inte följt assistenternas löneutveckling. Medan lönerna i Sverige har stigit med 34 procent sedan 2013 har assistansersättningen under samma period bara räknats upp med drygt 20 procent.
2026 är assistansersättningen 347,70 kronor per utförd assistanstimme.
Det är de pengar som ska finansiera hela assistansen. Mer än 90 procent av ersättningen går i dag till assistenternas löner och lönebikostnader. Samtidigt ska den också räcka till arbetsledning, omkostnader, utbildning och nödvändig administration.
När kostnaderna för att utföra assistansen ökar snabbare än ersättningen räcker pengarna till mindre. År efter år.
Det är det vi menar när vi säger att assistansersättningen urholkas.
En rättighet måste också finansieras
Den personliga assistansen har varit en framgångssaga sedan starten. Dessförinnan var den som levde med en omfattande funktionsnedsättning ofta utlämnad till andras goda vilja. Många blev vårdobjekt, utan makt över sitt eget liv.
Med den personliga assistansen har människor med omfattande funktionsnedsättningar fått möjlighet att leva självbestämda liv. Det leder till ökad livskvalitet, men också till minskade vårdbehov och möjlighet att arbeta, studera, bilda familj och delta i samhället.
Personlig assistans är dessutom en lagstadgad rättighet.
Men varje beviljad assistanstimme måste också gå att finansiera. Om det inte finns pengar för att utföra assistansen är rätten på pappret inte mycket värd i praktiken.
Därför går det inte att skilja rätten till personlig assistans från finansieringen av den.
I dag ligger statens ersättning för personlig assistans långt efter löneutvecklingen och kostnadsökningarna i samhället. Varje år måste vi slåss för en rimlig uppräkning av assistansersättningen.
Det måste få ett slut.
Det är orimligt att finansieringen av en lagstadgad rättighet inte följer kostnadsutvecklingen.
Ett rimligt krav
Assistansersättningen behöver först återställas till en rimlig nivå. Därefter behöver den följa kostnadsutvecklingen genom en indexering.
Indexering innebär att ersättningen räknas upp enligt en bestämd modell som följer hur kostnaderna för att utföra personlig assistans utvecklas. På så sätt blir finansieringen långsiktig och förutsägbar, i stället för att ersättningens värde kan fortsätta urholkas år efter år.
Det är inte ett orimligt krav.
Personlig assistans är en lagstadgad rättighet. Då måste det också finnas en finansiering som gör det möjligt att förverkliga den.